Jojo, när det verkligen gäller så ställer hela Bonniers politbyrå upp. I söndags drog man till Manilla för att bese en nybliven nobelpristagarinna som utkommer på ett av bonnierförlagen, Wahlström & Widstrand. I övrigt verkar koncernledningen inte ha mycket till övers för det förlaget. Stora förändringar, folk som slutar och pensioneras utan att ersättas. Man undrar vad som blir kvar efter WW III. Ett av Sveriges mest sympatiska förlag. Såna julfester de hade! Jag har inte varit på någon på många år, men redaktörer och författare som hånglar i ett rum medan en översättare i förbifarten tänder eld på en papperskorg i ett annat, det är något annat än de smågrå tillställningar som de andra förlagen brukar bjuda på, med en wrap och lite boxvin som tar slut alldeles för tidigt.
Och så var det nobelföreläsningen i går. Alla var där. Akademien förstås, med nya och gamla äkta makar på särskilda bänkar, W&W naturligtvis (det är de väl värda), de utländska förläggarna (lite vilsna men upprymda), och så en massa andra viktiga germanister-litteratörer. Kan inte tänka mig annat än att Svante Weyler var där, även om jag inte träffade honom i går. Fick väl sitta på spinnsidan, i alla fall inte i ansamlingen segrande förläggare som sitter till höger från podiet sett.
Näsdukar handlade årets föredrag om. Alla som inte kan tyska – det blir allt färre för varje ny tyskspråkig pristagare – bläddrar tyst och artigt och läste med i föredraget, väntar in naturliga pauser i vilka man försiktigt kan hosta bekräftande. En gammal kollega, cynisk av alla år av tröstlöst harvande på en mer undanskymd plats i Förlags-Sverige gladde sig åt att det var så mycket lättare att låtsas hänga med i originalet än häromåret när Orhan Pamuk talade om en gammal koffert. Fanns inte många turkiska ord en normalbildad förläggare kunde hänga upp den svenska översättningen på den gången. Men visst var det en och annan som nickade till den här gången också.
Men så kommer då de uppskattande applåderna. Stående ovationer förstås. ”Starkt”, mumlar en bänkkamrat. ”Hängde du med?” frågar en annan. Även om man där mött en själsfrände, får man ju hålla masken ett tag. Kvällen fortsätter på vanligt vis. Cadierbaren för de yngre och hippare, Operabaren eller Bakfickan, kanske Prinsen, Tennstopet eller Wasahof för dem som varit med ett tag. Taxi hem. Bastant frukost och ”ärende på stan”.
Förläggaren 